Ordo Novgorod
Det var ingen överraskning att jägarna kallade på hjälp. Två av Orderns siare hade redan förutspått stora motgångar för dem. Det krävdes tre separata siare för att visionen skulle kunna beräknas som trolig, vilket var anledningen till varför Ordern inte hade förvarnat jägarna.
Det, och att jägarna en gång i tiden hade massmördat stora delar av Ordern. Det var fyra hundra år sedan, men det svors att såren aldrig skulle läka. Efter såhär lång tid hade många försökt att se över att det någonsin hänt, men ledningen inom Ordern hade inte glömt. Vissa var gamla nog för att ha det färskt i sitt minne.
ooO-ooO-ooO-ooO-ooO-ooO- ooO- ooO
Det kala stenrummet såg mycket större ut nu när Ylva hade plockat ner de få världsliga tillgångarna hon hade i sin resväska. Hon hade inte tänkt på det tidigare, men tavlan på sin familj och sin barndomshund var det enda som hade prytt rummet – och nu såg det ut som om hon aldrig hade bott här.
Officiellt hade hon inte det heller. Officiellt hade det här slottet varit en turistattraktion och ett kulturarv. Varför undrade aldrig turisterna varför vissa korridorer och rum var låsta?
”Ylva? Är du där?” sa en frågande kvinnoröst innan knackningarna på trädörren landade.
”Ja, frun! Jag kommer ut!” svarade Ylva med en suck.
Det här var svårare än hon hade väntat. Hon drog ut plasthandtaget på resväskan och lät hjulen studsa mot stengolvet i ett rytmiskt klickande.
Det var Fru Cederhöök. Typiskt. Av alla så var det Fru Cederhöök som skulle ta henne tillbaka till Sverige. Den enda av de Äldre som Ylva aldrig kom överens med. De bråkade aldrig, det var bara en svår personkemi mellan dem. Fru Cederhöök visste det. Hon njöt av det.
”Ylva, är rummet klart?” frågade Fru Cederhöök.
”Ja, frun”
Trots svaret så tittade frun in i rummet för att se till att det verkligen var rent. Ylva suckade.
”Dåså, Ylva. Kommer du ihåg...”
”A priore, a posse ad esse. A capite ad calcem, ad alta, ad astra… och sedan kraftorden.”
Fru Cederhöök log. Inte för att det var rätt ord, utan för Ylva äntligen vågade avbryta henne. Det, och att orden faktiskt var rätt.
”Cirkeln är klar. Vi skickar igenom ditt bagage ikväll när kantorn återvänder.”
”Tack, frun.”
”Inget att tacka för.”
I rummet intill väntade fyra ordensmedlemmar. Klädda i gröna kåpor med Orderns märke på sina ryggar ritade de upp de sista markeringarna för avfärdscirkeln. Ylva hade sett det här förut. Hon hade gjort det här förut, men aldrig fått bege sig iväg själv. Inte såhär.
”Aude sapere, Ylva.”
”Aude sapere, fru Cederhöök” svarade Ylva och klev in i cirkelns mitt. De fyra medlemmarnas röster höjdes gradvis och flätades samman med evigheten bortom världen.
Att Spela Ordo Novgorod
(OBS! Höga spelarkrav!)
De har kallats häxor, trollkarlar och djävulsdyrkare – och de är lite av varje. Medlemmarna av den uråldriga ordern av Novgorod daterar till före Jägarnas uppkomst. De har gått med på en vapenvila med Jägarna, som tidigare har jagat dem som djur. I det moderna samhället är Ordo Novgorod väldigt diskreta och ödmjuka om sina övernaturliga krafter, och man känner inte till så mycket om dem.
Att Spela Magiker
Ordo Novgorod har funnits mycket länge, och deras tekniker är förfinade tusentals gånger om. Det är svårt att spela på den självsäkerheten, men om du tror att du kan det är det möjligt att spela medlem av den här ordern. De existerar i en stark hierarki där den mäktigaste inte nödvändigtvis är högst upp. Deras magi är ritualistisk, med undantag för några mindre besvärjelser som de kan hantera med endast några få komponenter. För mer information om magi, kontakta en arrangör.
